Så småningom gjorde sämre tider att det blev svårare för många att ha dessa stora hundar. Det sk Cromwellska förbudet (1652) att exportera irländska varghundar bidrog till att bevara rasen under en tid. Vargens gradvisa utrotning och den kontinuerliga efterfrågan på hundar ifrån utlandet gjorde att rasen vid slutet av 1600-talet var på gränsen till utrotning. Intresset för rasen vaknade på nytt i samband med en nyvaknande irländsk patrioism under 1800-talet. I början av 1860-talet tog sig kapten G. A. Graham sig an rasen tillsammans med major Garnier och de började ett entusiastiskt och målmedvetet arbete med att rekonstruera rasen. De införskaffade några av de få kvarvarande jakthundarna av varghundtyp som fanna på Irland. Rasens avelsmaterial var mycket begränsat men med tillskott av hjorthundsblod och tillfälliga utkorsningar med Borzoi och Grand Danois fick han fram en hundtyp som förblev stabil i flera generationer. Irländska Kennelklubben inrättade en klass för Irländsk Varghund vid sin utställning i april 1879 och 1885 bildades en specialklubb i England för Irländsk Varghund.

Idag åtnjuter den Irländska Varghunden ännu en gång stora delar av den berömmelse som de hade under medeltiden. Hundar ägs och föds upp i stort antal även utanför Irland