Min Napolitanare

En gammal dröm har gått i uppfyllelse!

Ugo Del Gheno - "Ugo"

Foto Heléne Andersson - Ugo 7 månader

I många år har jag fascinerats av dessa mäktiga hundar och sagt att "en dag". Under hösten 2005 började det bli verklighet, jag hittade en kennel i Italien som hade hundar som jag verkligen tyckte om. Efter många veckors intensivt förberedande åkte vi i början av december till Italien och hämtade hunden.

Efter bilresan mellan Vincenza och Milano och en spännande flygtur därifrån till Göteborg med det lilla 10½ veckor gamla och 16 kg tunga knytet i en bag på golvet så landade vi på Landvetter och fick hunden genom tullen. Varghund och Italienare mötte på flygplatsen och tyckte det var en latjo liten pryl i väskan. Varghunden tyckte däremot inte att det var lika kul när krypet skulle med i samma bil och in i samma hus som han bodde i. Då tyckte han att den nye kunde gå tillbaka till där han kom ifrån

Under månaderna som följde så talade jag om för Odin vilken mardröm han själv var för vår gamle Aslan när han kom hem hit, men det hade han inget som helst minne av lägligt nog..... Skulle han ha varit någonting annat än tillgiven och möjligen något energisk? Inte alls då! Kanske tyckte han att den upptuggade svansen och den avslitna pälsen inte riktigt kunde vägas mot hnsn egen något mer sofistikerade livsstil som ung

Jag upptäckte ganska snabbt vad det var jag införlivat i flocken. Mentaliteten på den 11 veckor gamla napolitanaren var ljusår ifrån de milda varghundarna. Att valpen levt sina första veckor på kennel gav också att vi fick jaga honom genom huset för att få ut honom den första tiden. Han hade inte en tanke på att lämna ett uppvärmt hus mot kylan och rusket ute. Tack och lov så vände detta när snön kom. Då var det istället stört omöjligt att få in honom. Alla med lite fantasi kan föreställa sig hur en 12-veckor valp och uppåt i ålder med en kostym av skinn3 gånger större än han själv ser ut när han dyker på huvud ner i varje snödriva han kan hitta. Det får plats ganska mycket snö bland alla skrynklor i nosen. Och vintern 2005/2006 hade vi ju ganska rejält med snö under lång tid i Göteborg

En napolitanare är väldigt lätt att ha att göra med så länge du kommer ihåg att behandla den som en hund, vara en tydlig och konsekvent ledare och mena vad du säger när du säger något. Däremellan kan du gosa hur mycket du vill, men vargarnas överseende med att man inte alltid är så konsekvent med ledarskapet fungerar inte. Jag lärde mig en viktig läxa när Ugo var ca 5 månader och hans cherry-eye dök upp. Låt oss förkorta historien med att säga att vi inte hade samma uppfattning om huruvida han skulle ha några ögondroppar eller inte eller hur verkningsfulla dessa överhuvudtaget kunde tänkas vara. Jag är glad att vi hade den diskusionen när han vägde knappt 40kg och inte 70 eller 80. Och det går inte att lura honom - menar jag inte egentligen vad jag säger så låter jag bli att säga något.

Största fördelen med en Napolitanare? De vaggar dig till sömns så gott med snarkningar som kan ge en vuxen karl mindervärdeskompex.....

Gissa om jag har förstått att det inte bara är av lättja som många av de europeiska uppfödarna har sina hundar utomhus på Kennel - bara tänk dig att sova med 16 st dovt snarkande Nappar som inte tänker vakna för att du putter på dem för att få en liten stunds tystnad så du hinner somna..... Ja, jag är tämligen säker på att det räcker med att ha två för att inte få någon nattsömn!